Kategoriarkiv: Övrigt

Tack för alla åren som chefredaktör

”Ett av de svåraste chefsjobben någon kan ha”, skriver Bengt Braun, förre koncernchefen för Bonnier AB och idag ordföranden för Bonnier Group, i sina memoarer.
Det har funnits tillfällen då jag hållit med.
Tio år som chefredaktör för Expressen.

Klockan 12 i dag slutar jag som ansvarig utgivare för bland annat Expressen, Expressen TV och Di TV. Nu söker styrelsen en ny chefredaktör som ska ”väcka, oroa och förarga” – Expressens själva uppdrag, formulerat av den första chefredaktören Ivar Harrie redan 1944.
1991 började jag här för första gången och det är nu, faktiskt, tredje gången som jag slutar. Det har varit en förmån att få verka som sportredigerare, sportreporter, allmänreporter, nattreporter, kriminalreporter, biträdande nyhetschef, nyhetschef, chef för Stockholmsredaktionen, chef för kvällsupplagan, chef för IT-extra, chef för gruppen för undersökande journalistik, chef för Dina Pengar, redaktionschef, chef för Expressen Nya Medier och chefredaktör.
Expressen har fantastiska medarbetare: tack vare dem har jag som chefredaktör fått fira att vi blivit ”Årets dagstidning”, ”Årets digitala dagstidning”, vunnit ”Guldspaden”, ”Årets bild”och ”INMA Awards”. Både 2017 och 2018 fick vi ”Stora journalistpriset” och i fjol även två ”Kristallen”.
## Aldrig i Expressens snart 75-åriga historia har vår publicistik prisats så.
Det har också varit viktigt att räckvidden ökat; 2009 hade vi 1,4 miljoner läsare per dag och nu är de 3,0 miljoner. Varje år sedan 2003 har Expressen tjänat pengar; ifjol blev resultatet 53% bättre än budget.
”Blåsväder!”, lovade min företrädare Bo Strömstedt i sin allra första chefredaktörskrönika. Nog har det stormat också under mina år. Jan Guillou, Mona Sahlin, Ola Lindholm, Sverigedemokraterna, Mikael Persbrandt, diktaturen Eritrea – ingen älskar att granskas av Expressen.
LSS-kampanjen för funktionshindrade, samarbeten med Unicef och Röda korset, fajterna mot främlingsfientlighet… jag är stolt över journalisterna på Expressen och vill att de ska minnas vad Per Wrigstad, en annan chefredaktör, skrev:
”Med denna föresats till oräddhet och självständighet kommer Expressen alltid att hamna i blåsväder. Det är intet fel. Men det skall vara en storm, som rensar upp och tjänar någonting till.”
## Den som vet mest om historien kan bäst förutspå framtiden. För mig har Expressens uppdrag – eller: ”ärende” som det kallades från start – varit ledsagaren. Blå ram på förstasidan. Tydlig transparens om kritik och klander. Rågång mellan journalistik och reklam. Balans mellan bokstäver och siffror, en tidning är ju inget företag utan en – t i d n i n g . ”Djärvhet och engagemang”, som det står i ”Expressens linje”.
Jag var bara 19 år när jag kom till Expressen. Sedan dess har jag blivit beskjuten i Bosnien, haft livvakter som skjutsat mina barn till skolan och fått se på affischer att jag är en landsförrädare som ska hängas i Finspång. Högerextremister har attackerat min bostad och för bara några dagar sedan, under Almedalsveckan i Visby, blev jag uppsökt av nazistiska NMR när jag stod och väntade på Säpochefen.
Allt detta hör tyvärr också den klassiska kvällstidningen till. ”I ständig opposition”, skrev förre chefredaktören Olle Wästberg. Expressen ska ju vara obekväm.
Två gånger har jag, som Bo Strömstedt formulerade det, haft äran att få försvara Expressen inför en tryckfrihetsjury och båda gångerna har Expressen friats helt för granskningar av näthat och organiserad kriminalitet. (Bo fick faktiskt uppleva detta, tror jag, vid hela fem tillfällen!).
Minns också: jag fälldes i Högsta domstolen för anstiftan till vapenbrott för undersökande journalistik om problemet med illegala vapen; vi argumenterade för arbetsmetoden som resulterade i att vi kunde köpa och överlämna en insmugglad pistol till polisen, och stödet från Tidningsutgivarna, Svenska journalistförbundet och publicistorganisationen Utgivarna värmde. Det här var samhällsviktig nyhetsförmedling och straffen för vapenbrott borde varit hårdare redan då.
## Den som är Expressens chefredaktör ska sträva efter att vara en modig och stridbar publicist som inte sällan söker kontrovers. Jag har gjort mina bästa försök.
Från kungamiddag på Slottet till privata möten med Dawit Isaaks hustru och barn, allt detta är att vara Expressens chefredaktör. Dygnet runt, överallt, i alla sammanhang. Tala i riksdagen. Få personliga priser. Valla runt New York Times på redaktionen när de vill veta mer om digitalisering. Få arga handskrivna brev om våra korsord.
När Jeanette Bonnier, dotter till Abbe Bonnier som med Carl-Adam Nycop grundade Expressen, gick bort 2016 förlorade Expressen i någon mening inte bara en styrelseledamot utan även en vakande moder. Jag försenade tryckstarten för att direkt, i den mörka natten, skriva mina minnesord. Vi drog över deadline, det kostade nog pengar – men: pengar hade hon ju. Det här var hennes tidning. Jeanette skulle vara med i den.
Jag har gjort mina missar, men behöver nog mer distans till denna dag för att reflektera över dem. Mitt sista stora beslut blev samarbetet med Aktuell Hållbarhet om att klimatutbilda 400 medarbetare och bilda en klimatredaktion om fem medarbetare. Det beslutet borde vi – jag! – förstås tagit än tidigare. Det ångrar jag.
## Det finns naturligtvis annat som kunde gjorts bättre. Det gör det alltid. 2019 har Expressens journalister jämställda löner och i redaktionsledningen är en majoritet kvinnor. I höst skulle vi iscensätta ett mångfaldsprojekt med Expressen-medarbetare som möter ungdomar i områden där mediebolag kanske normalt inte rekryterar så ofta ifrån, för att intressera tjejer och killar för journalistik som yrke, men det hann vi inte. Det var synd.
Satsningarna på sociala medier, Expressen TV och inte minst Di TV – samarbetet med Dagens industri – utvecklade oss. Fortsätt så, ni som nu tar vid. Värna Expressens integritet och försök alltid tänka nytt. Christina Jutterström, tidigare chefredaktör, satte målbilden som ”kvaloid” men inte alla förstod då. Inte jag heller, fullt ut, men mellan 2009-2010 har vi försökt prioritera bevakningen av inrikespolitik, undersökande journalistik och utblicken i världen. Reportrarna Niklas Svensson, David Baas, Christian Holmén, Magda Gad – jag borde nämna så många fler. Opinionsbildningen med Anna Dahlberg på ledarsidan och Karin Olsson på Kulturen.
## Expressen ska vara en självständig liberal och humanistisk röst som kombinerar kvalitet och krångel.
Utmaningar kommer Expressen inte att sakna. Under Otto Sjöbergs första stormöte på centralredaktionen jämförde han Expressens läge då med britternas i slaget vid Dunkirk, nu är det nog mer som slutoffensiven mot Berlin: från 19% till 49% marknadsandel i mobilen, räknat i läsare per vecka, så snart är Expressen kanske om. Grattis i förskott!
Jag fortsätter en tid till inom Expressen/Bonnier, och när jag sedan går ut genom svängdörren på våning fyra blir det efter totalt 24 år, 10 månader och 20 dagar.
Jag blev alltså ingen ”trotjänare” – en sådan som bjuds på 25-årslunch av chefredaktören på tidningens födelsedag den 16 november.
Staffan Thorsell, tidigare chefredaktör och sann publicist, sa när jag meddelade att jag skulle sluta (för andra gången):
”Det är inga svängdörrar här!”
Jag är honom evigt tacksam för att han ändå gav mig chansen en tredje gång.
Nu vill jag önska alla, läsare och kollegor, en riktigt fin sommar.
## Nej, det var en sak till: Dawit Isaak.
Jag har stått på Expressens centralredaktion med hans familj. Flera gånger. Inför alla journalister har vi berättat om varför yttrandefrihet är så viktigt, och jag hade velat stå där med Dawit Isaak själv. Det kommer någon annan chefredaktör att få göra.
I väntan på det så vill jag att ni läser Kassem Hamadés reportageserie inifrån Eritrea, som vi började publicera i går.
Tills vidare leds redaktionen av Klas Granström som tillförordnad chefredaktör och Karin Olsson som ställföreträdande ansvarig utgivare, två utmärkta personer som jag båda rekryterat till tidningen.

Till Almedalens försvar

Expressen TV var den kanal som hade den mest omfattande bevakningen av Almedalsveckan, visar en ny undersökning från mediebevakningstjänsten All Ears. Varför? Låt mig få berätta om mina dagar med möten och mingel i Visby.

Varje år diskuteras det om ”Almedalen” ges för mycket uppmärksamhet i förhållande till publikintresse? Demokratifestival eller PR-spektakel? Jag vet vad jag tycker.

2010 beslöt jag att Expressen skulle ha ambitionen att ha den mest omfattande inrikespolitiska bevakningen. Sista valrörelsemånaden 2006 hade Expressen haft sex eller sju förstasidor om valet. 2010 hade vi, om jag minns rätt, 23.

Nu skriver All Ears under rubriken ”Expressen TV leder rapporteringen om Almedalen”:

Under Almedalsveckan omnämndes partierna, partiledarna och Almedalen hela 805 gånger i Expressen TV. Detta avslöjar en ny undersökning av talade medier.

Mediebevakningstjänsten All Ears har analyserat svensk tv och webb-tv för att ta reda på hur det rapporterats om Almedalsveckan. Flest omnämnanden relaterade till politikerveckan hade Expressen TV, följt av Forum (SVT) och Nyheterna (TV4). 

– Allt fler svenskar väljer att ta del av nyheter via tv, webb-tv, radio, podcast eller Youtube. Att tidningarna därför storsatsar känns som en självklarhet, säger Tor Rauden Källstigen, medgrundare och VD på All Ears.”

Expressen är den aktör som har flest programpunkter i Visby, över 100, och på vår scen trängs partiledare, statsråd, börsdirektörer och många andra. Vi samarbetar också med nyhetskanalen CNN. Expressens ambitioner att täcka Almedalsveckan med debatter, en daglig gratistidning och tv-sändningar uppmärksammades i helgen också av radions ”Medierna”. Du hör programmet här.

Här är All Ears sammanställning:

Omnämnanden i tv och webb-tv

  1. Expressen TV (Expressen)
    805 omnämnanden
  2. Forum (SVT)
    653 omnämnanden
  3. Nyheterna (TV4)
    578 omnämnanden
  4. Morgonstudion (SVT)
    292 omnämnanden
  5. Rapport (SVT)
    232 omnämnanden
  6. Nyheter (Aftonbladet)
    207 omnämnanden
  7. Di TV (DI)
    180 omnämnanden
  8. Aktuellt (SVT)
    177 omnämnanden
  9. Nyhetsmorgon (TV4)
    131 omnämnanden
  10. Lokala Nyheter Uppsala (SVT)
    27 omnämnanden

Jag har alltid uppfattat Almedalsveckan som en möjlighet för Expressen att bedriva samhällsjournalistik, träffa de beslutsfattare som vi bevakar året om och som ett tillfälle för mig att företräda Expressen i möten med politiker, annonsörer och alla andra som är där på plats.

Det drog igång på allvar förra måndagen och för den som tror att makthavare inte gör något i Visby kan jag exemplifiera med min egen måndag:

• Debatterar public service hos Näringslivets medieinstitut.

• Debatterar spelbolagsannonsering hos Svenska Spel.

• Debatterar public service hos Diakonia och Equmeniakyrkan.

• Deltar i TV4:s direktsända ”Castens hörna” och diskuterar mediekoncernen Bonnier.

• Deltar i en paneldiskussion om dokumentär-tv hos Utgivarna.

• Styrelsemöte med publicistorganisationen Utgivarna.

• Mingel hos Dagens industri.

• Middag med Svenska Spel i landshövdingens trädgård.

Detta var alltså måndagen. Allt detta, påstår jag, relevanta samtal om publicistik och mediemarknadens förutsättningar.

Sedan tisdag:

• Debatterar spelbolagsannonsering hos Kindred.

• Debatterar pensionsystemet hos Skandia.

• Debatterar miljöjournalistik hos Svensk Däckåtervinning.

• Mingel hos Kindred.

• Mingel hos ATG.

• Mingel hos Dagens industri.

• Mingel hos Fastighetsnytt.

• Middag med Volkswagen/Audi om energiutveckling.

• Mingel hos StrandbergHaage.

• Mingel hos TV4.

• Mingel hos ärkebiskopen och biskopen i Visby.

Detta alltså tisdagen. Som chefredaktör för Expressen ger Almedalsveckan mig unika möjligheter att representera tidningen, träffa personer av betydelse för Expressens journalistik och affär samt det faktum att jag i olika paneler och debatterar kan formulera Expressens hållning i olika samhällsfrågor.

Jag tror att alla som åker till Visby tänker likadant, det är därför som det är en demokratifestival och inget jippo.

Jag ska inte trötta ut er med min onsdag, men den fortsatte i samma stil: jag debatterade spelbolagsannonsering hos Resumé/Medievärlden, debatterade hot mot journalister hos Tidningsutgivarna, välkomnade Storbritanniens ambassadör till CNN och Expressens eget mingel, besökte Svenska Dagbladets mingel och gästade sedan Bonnier Fastigheters middag med utvalda fastighetspotentater och höll där ett inledningsanförande om samhällsutveckling i allmänhet och vad Expressen genom åren bidrag med och vad alla närvarande – politiker, fastighetsägare – kan göra i framtiden.

## Sedan: DJ Battle. Själva symbolen för den som vill trivialisera vad Almedalsveckan egentligen handlar om, men också – faktiskt – bra möten och snack.

Diskussionerna pågick fram till halv fyra på torsdagsmorgonen när tiotalet otroligt intressanta och inspirerande makthavare från media och näringsliv lämnade min lägenhet.

Om vi inte alla hade varit där, i Visby, hade vi knappast samlats i natten och pratat hållbarhet, mångfald och allt det andra som dryftades.

Jens B Nordström, TV4:s ekonomireporter, kastade ur sig att jag var ”Almedalens mesta paneldeltagare”, men det ska jag låta vara osagt.

Dock: jag är för Almedalsveckan.

Och stolt över Expressen TV:s bevakning.

Glöm inte Dawit Isaak

MEDIEKOLLEN Glöm inte Dawit Isaak.

Han sitter kvar i sin cell och vi vet just inte mycket mer än så.

Men snart gör vi faktiskt det.

Låt mig först få börja i en annan ände. Just hemkommen från Almedalsveckan i Visby tänker jag på hur Kina där – på Sveriges själva demokratifestival – försökte förändra bilden av världens största diktatur. Som om ekonomisk tillväxt skulle kunna göra kommunisterna som fängslat den svenska medborgaren och bokförläggaren Gui Minhai mer salongsfähiga bara för att de har anlitat en svensk PR-byrå.

Kina som en liberal kraft är trots allt en rätt svår pitch, samtidigt som studenterna i Hongkong slickar sina sår efter att ha protesterat för yttrandefrihet. Jag har varit i Hongkong på semester. Jag såg Financial Times-reklamen på bussarna, men Gui Minhai – som i Hongkong bildade bokförlaget Causeway Bay Books och gav ut litteratur om kinesiska ledares korruption och hyckleri – försvann plötsligt under sin semester.

Kidnappad av Kina och kvar där än, för att sammanfatta denna tragiska historia, är Gui Minhai ett exempel på varför kampen för yttrandefrihet ännu är så viktig. Gui Minhai blev svensk 1992, men det är inte därför som Expressens kultursidor varje dag redovisar hur länge det var som publicisten placerades bakom lås och bom.

Just nu: 1 359 dagar.

## Jag tänker på det fria ordet och på att tidningar som Expressen är vårdkasar som med sina signaleldar – alltså texter som denna – ska varna och larma.

Jag har skrivit ett och annat sådant alster sedan jag blev chefredaktör 2009, men då hade Dawit Isaak redan suttit fången i åtta år.

Just nu: 6 496 dagar.

Jag ska ärligt tillstå att jag inte, som journalisten Åke Pettersson och radioprogrammet ”Vår grundade mening”, tillräckligt tidigt insåg allvaret i att en svensk medborgare frihetsberövats för att han i tidningen Setit formulerat sig om nödvändigheten av demokratireformer i Eritrea.

Dawit Isaak var – är! – reporter och poet.

Han hämtades mitt i frukosten med sin familj upp av säkerhetstjänsten när alla vi andra, 2001, ägnade åt oss 11 september-attackerna. 2005 släpptes han kort, ett par dagar, och då var jag chefredaktör för Expressen Nya Medier och hade åtminstone Expressen.se att engagera för hans och allas vår sak: det fria ordet.

Gjorde jag det då?

Inte nog.

## Finns det en risk att vi nu glömmer Dawit Isaak? Euforin över den nya relationen Eritrea-Etiopien och all annan världspolitik kanske flyttar fokus från hans fall? Trump, Iran, Syrien – är det ändå inte löst nu, klart, på Afrikas horn? Och det här med yttrandefriheten? Nog är det farligare att granska knarkkarteller i Mexiko än i… tja, var? Överallt?

Jag vill att vi kommer ihåg Dawit Isaak. Det var journalisten Lars Adaktusson, nu politiker, som med sin kritik mot den svenska regeringens bristfälliga engagemang för Dawit Isaaks sak ordentligt uppmärksammade mig på varför en enskild individ som både människa och symbol slår fast så viktiga värden som tryckfrihet.

2009. Jag blir chefredaktör och mobiliserar Expressens organisation, den som en gång var Bo Strömstedts, med all hans pondus i publicistiken, för Dawit Isaak. Alla ställer upp. Namninsamlingar med Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Protestmöten utanför Eritreas ambassad på Lidingö. Jag håller tal på Sergels torg, hyr en container som jag erbjuder eritreanska diplomater att sova i när Amnesty larmar om fångar i containers i Asmara, Esayas Isaak träffar Expressens journalister och berättar om sin bror.

Dawit?

Han sitter kvar.

Jag smygfotograferar Eritreas chargé´d´affaires Yonas Manna när han är på kronprinsessan Victorias och prins Daniels bröllop, det är möten med UD, Expressen skänker pengar till stödföreningen Free Dawit, Betlehem Isaak står mitt på Expressens redaktionsgolv och pratar om sin far.

Jag skänker arvoden för talaruppdrag till Free Dawit, åker hem till hustrun Sofia och träffar också barnen Danait och Yoran i Göteborg, Expressen frågar alla riksdagsledamöter om vad de gör för hans sak.

Dawit?

Han sitter kvar.

Expressen frågar också alla som står på vår scen under Almedalsveckan vad de gör för Dawit, jag mobiliserar utländsk media att skriva om fallet och Lars Aduktusson ger ut en bok där det står att Expressen och hans arbetsgivare TV8 iscensatt ett försök att försöka flyga ut Dawit Isaak med metoder som kanske inte var att betrakta som vare sig traditionell diplomati eller journalistik…

Adaktusson om spåret som vi hoppades på:

”Utan tidningens redaktionella professionalitet, engagemang och organisation hade det inte varit möjligt att gå till botten med den uppseendeväckande information som kvinnan förmedlat. Externa experter inom medicin och psykologi konsulterades samtidigt som redaktionell planering drogs i gång för hur arbetet i Amman skulle gå till rent praktiskt efter en frigivning.

Jag får frågor från andra medier, kommenterar inget, men är dock diskret tacksam för att familjen Bonnier på ett hemligt möte på det gamla huvudkontoret på Kungsgatan i Stockholm utan att blinka säger ja till mitt förslag om hur Dawit Isaak kanske skulle kunna fås ut.

En lösning – en räddning! – hade kostat Bonnier många miljoner.

Dawit?

Han sitter kvar.

## Så här håller det på, år efter år, vi skriver 2019 nu och jag vill påminna om att vi måste fortsätta.

Expressens journalister har blivit utsatta för stenkastning av exileritreaner som stöder regeringen som håller Dawit Isaak fången och mina medarbetare har räddats av poliser som avlossat varningsskott, jag blir på en och samma dag på en och samma polisstation polisanmäld av hundratals (!) exileritreaner som protesterar mot Expressens kampanjjournalistik, jag har möten med exileritreaners ungdomsföreningar.

Hela tiden, nya grepp.

Häromdagen kom en Amnesty-rapport som blottlägger hur demokratikämpar hotas av de som står bakom den gamla juntan som idag styr Eritrea.

Ständigt i min portfölj de senaste åren: skriften ”Gazette of Eritrean Laws” från 1996, alltså Eriteras egna ord om journalisters rättigheter. Ett lån från en vän. En påminnelse om potentialen i en ung nation – detta är ju ett land som kämpat så. Som egentligen vill. Som skulle kunna.

Nu, strax före deadline, ännu en söndagstidning.

Expressen?

26 692 utgåvor.

Hittills.

## Vi har försvarat tryck- och yttrandefrihet sedan 1944, och vi fortsätter. Vi ska göra det än mer och med förnyad energi.

Dawit?

Han sitter kvar.

Men Expressen kommer i sommar att publicera vår korrespondent Kassem Hamadés reportage inifrån Eritrea.

I höst kommer frilansjournalisten Martin Schibbyes bok om Dawit Isaak som avslöjar helt nya omständigheter.

Vi kommer att få veta mer, och jag är – faktiskt – positiv. Jag har sagt att jag tror att han släpps 2019.

Det var en förhoppningsfull gissning, därför att vi inte glömmer Dawit Isaak.

Journalistikens verkliga klimathjältar finns i Afrika

MEDIEKOLLEN Plötsligt satt de bara där. Mitt på Åttonde avenyn. Utanför New York Times. Tidningarnas tidning.

   Klimataktivisterna protesterade och låtsades dö framför redaktionshuset – allt för att kräva mer klimatjournalistik.

   Nu kanske inte New York Times är det största problemet, dock, och de verkliga klimatkämparna är ändå några andra.

   Reportrarna i Afrika är hjältarna när världens medier nu sätter fokus på miljöjournalistiken. Där dör de på riktigt–

70 personer greps av New York-polisen när de skanderade om ”en mer effektiv klimatbevakning”.

   – Vi vill att New York Times, och all annan media, ska behandla klimatförändringen som den kris den är! krävde talespersonen Donna Nicolino.

New York Times, dock, svarade att tidningen förra året publicerade hela 795 artiklar om klimatet:

– Det finns inget annat media i USA som ägnar mer tid, personal eller resurser för att producera genomarbetad journalistik för att hjälpa läsarna att förstå klimatförändringen än New York Times.

Så är det säkert. Också här i Sverige ökar bevakningen i allmänna nyhetsmedier, inte minst vi på Expressen satsar på en dedikerad redaktion med fem journalister, dagliga klimatsidor, en särskilt sajt och massutbildning av 400 medarbetare i samarbete med tidskriften Aktuell Hållbarhet.

Men en debattartikel i brittiska Guardian avslöjar: amerikanska tv-kanalen ABC´s program ”World News Tonight” ägnade mer tid åt den senaste brittiska kungababyn än vad tilldelade klimatförändringarna under hela 2018.

Och stora mediehus som CBS, NBC och ABC nämnde inte ord som ”klimatförändring” eller ”global uppvärmning” en enda gång all sin rapportering om översvämningarna i USA i mars.

## Jag vet inte hur sådana här granskningar skulle falla ut om de gjordes i Sverige, men har ändå känslan av att vi har kommit en smula längre. Få svenska redaktioner kan matcha New York Times eller för den delen Guardians resurser, men klimatbevakningen har ändå prioriterats upp rejält.

Klimataktivisterna i New York fortsätter nu med att protestera mot Fox News, som till och med anklagas för att sprida klimatkrisförnekande uppgifter.

Men kanske är det i Afrika som de riktiga hjältarna finns?

Flera medier har berättat om Jabir Idrissa som för ett par år sedan var en av Tanzania´s mest prominenta undersökande journalister.

Han skrev om korruption, människorättsövergrepp och miljöfrågor.

Sedan rapporterade han om en guldgruva, North Mara, vilket retade myndigheterna.

Jabir Idrissa skrev för två systertidningar, MwanaHalisi och Mawio, och de första reportagen om gruvan gjordes redan för tio år sedan. Till slut ledsnade makten.

## Tidningarna stängdes, efter att ha påståtts sprida ”hat” och inte respektera tidigare presidenter i Tanzania. Mönstret är allt för bekant.

2015 tillträdde John Magufuli som president och sedan dess har fyra olika tidningar tvingats slå igen.

Journalister kan också fängslas i upp till tre år om de sprider ”falska” eller ”missledande” uppgifter.

Att uppmärksamma miljöproblem eller gruvbolagens framfart har alltid varit farligt. 2011 greps Berdina Nyakeke (the Citizen), Anthony Mayunga (Mwananchi), Mabere Makubi (Channel Ten) och Anna Mrosso (Nipashe) efter att ha skrivit om samma gruva som Jabir Idrissa bevakade.

Enligt the Committee to Protect Journalists har 13 journalister som rapporterat om miljöproblem mördats runt om i världen under det senaste decenniet.

Ryssland, Brasilien – det handlar inte tyvärr bara om Tanzania.

Respektera journalistik och grundlagar – 3 frågor till Säpo och 2 svar

Säkerhetspolisen (Säpo) vill försvåra för terrorgrupper att rekrytera nya anhängare. Att ”hantera” terrorpropaganda bör kriminaliseras, skriver Säpochefen Klas FribergDN Debatt under rubriken ”Gör det straffbart att inneha och se på terrorpropaganda. Vidare: Vi vill att regeringen utreder om det bör bli straffbart att inneha och se på terrorpropaganda, skriver Klas Friberg.”

Varje rättskaffens medborgare nog instämmer i Säpochefens önskan om att försvåra spridning av bilder och filmer som skildrar tortyr och avrättningar, och särskilt så när de syftar till att värva fler sympatisörer till exempelvis IS; men det finns ändå fog för att höja ett varningens finger var gång media ska förbjudas.

”Terrorismen måste motarbetas på alla sätt. Det är därför angeläget att regeringen tillsätter en utredning som överväger om det bör vara straffbart att hantera bilder som skildrar avrättningar och annat grovt våld mot levande eller döda människor och som är framställt i propagandasyfte eller liknande. Här skulle en parallell kunna vara barnpornografiskt material, som är straffbart att bland annat inneha och betrakta”, skriver Klas Friberg på DN Debatt.

Jag ställde i morse tre frågor till Klas Friberg:

1) Vilka avgränsningar av det straffbara området anser Säkerhetspolisen är nödvändiga, för att inte lagstiftningen ska slå blint mot exempelvis journalister eller forskare?
2) Vill Säpo kriminalisera också tittande och spridning på och av bilder och filmer som redan visats i etablerade traditionella medier som exempelvis tv-kanaler eller tidningar, låt vara i Mellanöstern där en annan pressetik råder?
3) Vilka överväganden gör Säkerhetspolisen avseende tryck- och yttrandefrihetsrätt när Säpo föreslår att det blir straffbart att hantera terrorpropaganda?

Säkerhetspolisen svarar, via Gabriel Wernstedt, så här:

”Säkerhetspolisen vill att regeringen tillsätter en utredning som ser över möjligheten att göra det straffbart att inneha och se på terrorpropaganda som tex avrättningsfilmer och grova våldsskildringar.”

”Hur avvägningarna ska göras mellan tryck- och yttrandefrihet och hantering av terrorpropaganda är en fråga som utredningen självklart behöver beakta. Säkerhetspolisen har inga åsikter när det gäller hur avvägningen bör göras.”

En eventuell utredning måste, menar jag, beakta det faktum att sådana hemskheter som Säpochefen vill beivra faktiskt kan innehas av journalister – med det fullt legitima motivet att grundlagsskyddad media avser att sprida materialet som publicistik. Rekryteringsvideor för IS kan vara relevanta i journalistiska granskningar av IS eller i rapportering om svenska eller utländska rättsprocesser om grymheterna.

Lagstiftaren måste följaktligen göra det möjligt för polis, åklagare och domstolar att göra åtskillnad utifrån motiv. Eller, möjligen, överlåta åt Justitiekanslern att särskilt pröva eventuella misstänkta brott som påstås ha utförts av medarbetare för grundlagsskyddade medier. De rättsliga modellerna för denna ordning är nog andra mer lämpade att formulera, jag vill bara uppmärksamma problematiken.

Dessutom: det är också möjligt att så kallade propagandafilmer delvis eller i sin helhet kan ha utsänts av traditionella medier, säg etablerade tv-kanaler i Mellanöstern med andra pressetiska principer än vad vi är vana med, och då måste det ifrågasättas om sådant innehåll verkligen kan omfattas av en svensk kriminalisering av innehav och spridning?

Jag konstruerar förstås exempel här, och det finns nog fler att resonera kring, men min poäng är att de tryck- och yttrandefrihetsrättsliga aspekterna måste tas hänsyn till om regeringen avser att genomföra den utredning som Klas Friberg efterfrågar.

Och för att inget missförstånd ska råda, jag delar naturligtvis helt Säpochefens ambition: ”Sverige har mycket att vinna på att stoppa terrorpropagandan. Inte minst är det ett sätt att arbeta långsiktigt och strategiskt för att minska tillväxten i extremistmiljöerna och skapa ett säkrare Sverige.”

Kulturministern svarar inte på alla frågor om public service

MEDIEKOLLEN Det är positivt att public service-bolagens innehåll inte detaljregleras, att regeringen föreslår en stabil framtida finansiering och att politikerna vill värna den lokala nyhetsförmedlingen.

Men lika givet som det är att PS-bolagens innehåll på egna digitala plattformar nu ska få tillgodoräknas SVT/SR/UR när public service-uppdragens uppfyllande ska utvärderas, lika provocerande är det förstås att mötas av annonser för ps-bolag på elektroniska reklamtavlor när man som skattebetalare och mediekonsument kliver in på, säg, ICA Maxi.

Det är knappast heller rimligt att ps-bolagen använder sina (läs: allas våra) pengar till reklam på sociala medier-plattformar, och därmed göder internationella techjättars redan expansiva annonsaffärer med ännu mer användardata, som gör det ännu svårare för privatägda svenska nyhetsmedier att konkurrera och därmed bidra till mediemångfald här.

Samtidigt. Public service är viktigt.

Som min kollega Peter Wolodarski skrev i Dagens Nyheter nyligen: ”Sanningen är ju att Sveriges Television och Sveriges Radio är två av landets viktigaste samhällsinstitutioner.”

## Jag vill också vara tydlig med att ps-bolagen alldeles uppenbart har tagit intryck av den massiva kritiken mot att deras innehåll sprids på exempelvis Youtube och Facebook, trots att detta samtidigt inte har varit tillgängligt för svenska mediebolag. 

Det är positivt att ps-bolagen lyssnar och regeringen skriver i sin proposition: Exklusiva publiceringar på externa distributionsplattformar bör undvikas.” 

Dessutom: Längre artiklar utan koppling till ett nyhetsinslag eller ett klipp bör däremot användas restriktivt. Kärnverksamheten är att producera, sända och tillhandahålla radio- och tv-program till allmänheten.”

Bakgrunden är förstås väl känd – den digitala transformationen med minskade tidningsupplagor: För att klara omställningen har tidningskoncernerna minskat sina redaktioner, tidningar har slagits ihop och ägandet koncentrerats.”

”Den tydligaste trenden är att morgontidningarna tappar läsare. Ca 50 procent av befolkningen hade 2018 tillgång till en prenumererad morgontidning (Nordicoms Mediebarometer 2018). Så låg har andelen inte varit sedan 1970-talet. Antalet läsare minskar även om läsningen av de digitala utgåvorna räknas med.

Även kvällstidningarna tappar läsare av pappersutgåvorna men till skillnad från morgontidningarna ersätts minskningen i papper av en kraftig ökning av tidningarnas digitala utgåvor. Totalt sett ökar därmed antalet läsare”, fortsätter regeringen.

Här påminns vi om den så kallade balansen. Att det är viktigt med starka ps-bolag, men också med privata mediehus:

En kombination av starka oberoende public service-företag och en mångfald av kvalitativa kommersiella nyhetsmedier är grunden för en välfungerande mediemångfald. Med sin stabila finansiering och sitt uppdrag i allmänhetens tjänst har public service en särställning på marknaden.”

Sveriges Radio och Sveriges Television bör därför i sin nyhetsverksamhet ta hänsyn till kvalitativa nyhetsmediers konkurrensförutsättningar, i syfte att värna en mångfald av perspektiv på en livskraftig mediemarknad.”

## Konkurrensverket föreslog i sin remiss ett system där public service betalar för innehåll från andra medieföretag.

En sådan ordning ter sig idag kanske som avvikande här i Sverige, men i (NRK-)Norge och (DR-)Danmark och i (BBC-)Storbritannien finns det privatägda bolag som ändå definieras som public service. De särskilda förutsättningar som råder för ps-verksamhet avseende exempel ”opartiskhet” torde i så fall vara enkla att hantera för just det public service-innehåll som ett kommersiellt bolag skulle publicera.

Jan Scherman, tidigare TV4-vd och mångårig SVT-medarbetare, har i flera krönikor i branschmedia lanserat denna modell också för den svenska marknaden. Min gissning är dock att ps-cheferna Hanna Stjärne, Cilla Benkö och Sofia Wadensjö Karén kanske inte är lika förtjusta i tanken.

Regeringsförslaget häromdagen kan uppfattas som om att regeringen vill skärpa den så kallade förhandsprövningen, givet att också andra aktörer än bara PS-bolagen själva nu ska få anmäla nya satsningar för oberoende granskning.

Det är i så fall välkommet; PS-bolagen har ju visat sig oförmögna att själva uppmärksamma sådana nya tjänster, givet att det sedan 2010 då förhandsprövningsmöjligheten instiftades inte anmälts en enda tjänst från vare sig SVT, SR eller UR.

Men. Gissningsvis är denna nyordning ändå tandlös. Den ska nämligen inte omfatta ”kärnverksamhet”, vad det nu är, och vem som slutgiltigt ska godkänna eller underkänna tjänster är ännu oklart. Myndigheten för press, radio och tv? Eller regeringen?

Det senare alternativet framstår för övrigt inte som så attraktivt, då PS-bolagens oberoende visavi politiken snarast bör stärkas. En parlamentarisk utredning om just detta pågår också.

## Slutsatsen är nog att ps-bolagen fick som de ville. Ingen detaljreglering, mer skattepengar och så några uppmuntrade ord om mer lokal nyhetsförmedling.

Den så kallade ”balansen” mellan public service och kommersiella medier tar regeringen heller inget ansvar för; de offentligt finansierade ps-medierna ges mer än tio gånger så mycket pengar som det så kallade mediestöd som tidigare kallades för presstöd.

Det finns alltså många obesvarade frågor i förslaget, som dessvärre gör framtiden lite onödigt oförutsägbar.

PON klandrar Expressen

Pressens Opinionsnämnd (PON) klandrar Expressen för en nyhetstext om en livstidsdömd fånge, en publicering som Allmänhetens pressombudsman (PO) först friade men som alltså senare ändå fälldes. I korthet – sammanfattat av PON – lyder kritiken så här:

”I artikeln namngavs felaktigt anmälaren som den person som blivit attackerad och därefter förd till sjukhus. Expressen ändrade senare artikeln men anmälaren menade att rättelsen inte var tillräckligt tydlig. Pressens Opinionsnämnd klandrar tidningen för att ha åsidosatt god publicistisk sed med motiveringen att tidningen dröjt flera veckor med att rätta bildtexten. Dessutom har rättelsen inte getts en tydlig utformning.”

Så långt Pressens Opinionsnämnd. Och här kan det stanna. Men. Som jag ofta konstaterat, ett tyst tillstående av pressetisk kritik är ett underkännande av själva pressetiken i sig: den bör nämligen alltid diskuteras och negativeras och – alltid! – ifrågasättas.

Expressen råkar förvisso vara den dagstidning som mest transparent tillstår påstådda fel. Med fast plats i print och digitalt för eventuella rättelser. Med redovisning av PON-klander på löpsedeln. Med medie-Sveriges mest synliga fällningar på en helsida i tidningen. Med fast plats också på webben för PO-anmälan intill varje publicering. Och så vidare.

Men – nu är det som det är. Pressens Opinionsnämnd anser, i strid med Allmänhetens Pressombudsman, att Expressen gjort fel och det får vi förstås tillstå. Vi ber om ursäkt för publiceringen.

Världsmiljödagen i Expressen

I dag är det Världsmiljödagen och Expressen fortsätter med bevakningen. Vi har sajten Expressen.se/Klimat och offentliggjorde förra veckan att Emma Boëthius, idag chefredaktör för nyhetsbyrån Siren, blir chef för nya klimatredaktion med fem medarbetare. Så här ser det ut i tidningen i dag:

Rekryteringen av Emma Boëthius och reportergruppen är bara en del Expressens klimatsatsning. Vi ska också utbilda cirka 400 medarbetare om klimatjournalistik och det görs i samarbete med tidskriften Aktuell Hållbarhet. Dessutom ökar vi samarbetet med CNN Climate.

Den hårda konkurrensen i medie-Sverige

Världskongressen för World Association of Newspapers and News Publishers är avslutad i Glasgow, Skottland, och jag fick möjlighet att ännu en gång tala om nyhets-tv. Det är alltid lite speciellt att stå på en scen och beskriva den svenska mediemarknaden, som är så digitaliserad och konkurrensutsatt att få i rummet förstår. Våra norska kollegor vet, förstås, men kanske inte alla andra.

Jag berättade att det minsann inte bara är stora nyhetsaktörer som Expressen och Aftonbladet som producerar ”video”, som man säger i dessa sammanhang, utan också morgontidningar, lokaltidningar och till och med gratistidningar.

Jag exemplifierade med just Aftonbladet TV, men också med Dagens Nyheter och Vestmanlands Läns Tidning och StockholmDirekt och det är inte utan att man som svensk blir lite stolt när man kan konstatera hur produktutvecklad dagstidningsmarknaden här är. Det saknas förstås inte utmaningar, och sådana diskuterade vi också i min panel med chefer från brittiska BBC och amerikanska Los Angeles Times. Det är alltid värdefullt för branschen att samlas, och jag tog också chansen att påminna om den i Eritrea fängslade journalisten Dawit Isaak.

SD försöker underminera undersökande journalistik – igen

Sverigedemokraterna gör det igen. Den som läser Expressen vet att ett 40-tal politiker redan tvingats lämna sina politiska uppdrag på grund av Expressens avslöjanden. Det har handlat om rasism, nazism, järnrörsskandalen och en radda annat som inte rimligen hör hemma i en rörelse som aspirerar på platser i parlament.

Den här gången är det toppnamnet bland SD:s kandidater till EU-parlamentet, Peter Lundgren, som Expressen avslöjat med att tafsa på en kvinnlig SD-politiker. Han höll fast henne. Tvingade till sig en puss. Tog henne på brösten. Hon kände, säger hon i ett bandat samtal, panik.

Så långt känd fakta.

I natt bemötte Sverigedemokraterna uppgifterna i Expressen på sedvanligt sett. En pressrelease om ”ovärdig journalistik”. Och vidare: ”…hela denna soppa är en pinsam historia där man har försökt att genomföra ett karaktärsmord.” Så här brukar det ju låta.

Reportern som blottlade sexövergreppet kallas av SD för ”den journalist”, men det handlar alltså om David Baas. Som tilldelats både ”Guldspaden” och ”Stora journalistpriset” för just sin undersökande journalistik om Sverigedemokraterna.

Nu försöker SD förvilla sina sympatisörer med påståenden om att Expressen minsann inte återgett två vittnesmål från skandalfesten.

Vittne 1 säger:

Jag såg inget tafsande överhuvudtaget.”

Vittne 2 säger:

Jag såg aldrig att Peter tog henne på brösten för jag pratade samtidigt med mina vänner.”

Det fanns dock bättre sagesmän för Expressen att redovisa.

SD-kvinnan om Peter Lundgren:

Sen händerna upp och in innanför behån då jag kom inte loss.”

Och så Peter Lundgren själv till David Baas i Expressen TV:

”Jag tog henne nog på brösten när vi satt där, vi var ganska fulla den kvällen, och hon puttade undan händerna.”

Vad som skedde på det där hotellrummet är alltså inte tvistigt. Ändå försöker Sverigedemokraterna, än en gång, underminera undersökande journalistik.