Slaget om Göteborg – tidningskriget hårdnar

Göteborg blir nästa front i tidningskriget när Dagens Nyheter öppnar redaktion i Sveriges andra största stad.

Här är Göteborgs-Posten, nu kontrollerad av Polaris och NWT och VK, störst i print.

Men den största lokala nyhetsförmedlaren digitalt är Expressen-editionen GT.

Dagstidningskartorna ritas om.

I Storbritannien: Mirror Group köpte Birmingham Post & Mail-gruppen, slogs samman med Trinity International Holdings till Trinity Mirror, köpte M.E.N., köpte S&B Media, köpte Local World och senast Northern & Shells rikstidningar och ger idag ut inte bara Daily Miror, Sunday Mirror, Daily Express, Sunday Express, Daily Star, Daily Star Sunday och Sunday People utan också fler än 200 lokaltidningar.

I USA: Gannett, störst i Staterna med dryga 100 lokala dagstidningar och ytterligare 1 000 veckotitlar och med USA Today som flaggskepp, avvärjde för några dagar sedan ett fientligt övertagande från Digital First-gruppen, som ger ut 100-talet lokaltidningar, men sista ordet är nog ändå inte sagt där.

För konsolidering pågår.

Och snart står Slaget om Göteborg.

## Gårdagens ”Medierna” handlade bland annat om vad Stampens nya majorietsägare PVV Media egentligen vill göra med bland annat Göteborgs-Posten?

PVV Media? Till 70 procent norska Polaris (med Schibsted som största ägare och Schibsteds femte största delägare NWT-gruppen som näst största ägare), till 20 procent svenska NWT (läs: familjen Ander i Karlstad) och till 10 procent svenska VK Media (läs: stiftelseägda Västerbottens-Kuriren i Umeå).

Kvar som minoritetsägare i Stampen finns fortfarande familjen Hjörne och en radda förmögna vänner i Göteborg, alltså kompisgänget som räddade Stampen efter rekonstruktionen 2016. Men det är alltså PVV Media med Polaris i spetsen som säkrar fortsatt tidningskrig i Västsverige.

PVV Media köpte nyligen Stampen efter en uppmärksammad budstrid med Bonnier News, som bland annat ger ut Västsveriges största digitala nyhetsförmedlare GT, och danska JP/Politiken.

Affären ska analyseras utifrån att Bonnier News tillsammans med norska Amedia dessförinnan vann en motsvarande budstrid med PVV Media om MittMedia, som ger ut 28 lokal- och gratistidningar i mellan-Sverige.

Nu ägs MittMedia med titlar som Gefle Dagblad, Nerikes Allehanda, Sundsvalls Tidning med flera till 80 procent av familjen Bonnier och till 20 procent av Amedia, alltså gamla A-pressen i Norge.

## Branschtrenden är alltså rätt uppenbar: dagstidningar köps upp, sorteras in i allt större koncerner där synergier och besparingar – förhoppningsvis – ska säkra fortsatt utgivning.

Den svenska tidningsmarknaden anses fortfarande vara så diversifierad att det ännu finns stora möjligheter till konsolideringar.

I spåren efter Tomas Brunegårds och Thomas Peterssohns expansiva planer för Stampen respektive MittMedia, där båda koncernerna köpte dyrt och dessutom misslyckades med sina digitala satsningar, och båda koncernerna blev konkursmässiga, är det nu ett nytt gäng som så-att-säga städar upp i medie-Sverige:

  • Kristin Skogen Lund, koncernchef på Schibsted som bland äger Norges två största tidningar Verdens Gang och Aftenposten.
  • Raoul Grünthal, Executive Vice President för Next inom Schibsted som ger ut Aftonbladet och Svenska Dagbladet.
  • Per Axel Koch, vd för Polaris.
  • Victoria Svanberg, delägare i NWT och styrelseledamot i Polaris.
  • Sture Bergman, vd för Västerbottens-Kuriren.
  • Are Stokstad, koncernchef för Amedia.
  • Anders Eriksson, vd för Bonnier News som äger bland annat Expressen, Dagens Nyheter och Dagens industri.

## Och nästa fajt, den står alltså i Sveriges näst största stad.

Direktpress ger här ut fem editioner av GöteborgDirekt (Majorna-Linné, Frölunda-Högsbo, Hisingen, Angred-östra Göteborg, Askim-norra Halland). Gratistidningen kommer ut bara en gång i veckan, men bidrar ändå med lokal journalistik.

De två marknadsledarna i 031-området är dock Göteborgs-Posten (GP) och Expressen-editionen GT, utgivna sedan 1813 respektive 1902.

GP är störst i print med 296 000 läsare per vecka, jämfört med GT:s 96 000.

Digitalt, dock, är GT nummer ett med 451 000 läsare per vecka, jämfört med GP:s 346 000.

Snart hårdnar dock konkurrensen när Dagens Nyheter (DN) ska öppna en Göteborgsredaktion.

DN har nu 75 000 läsare per vecka i print och 149 000 på digitala plattformar.

## Gissningsvis finns det idag 200, kanske 250, journalister på de etablerade nyhetsmedierna i Göteborg, men det är förstås positivt att DN etablerar sig med mer egen journalistik.

Det finns fler rikstidningar i Göteborg – Aftonbladet, Dagens industri, Expressen, Metro, Svenska Dagbladet – och naturligtvis lokalredaktioner för Nyhetsbyrån TT, Sveriges Television, Sveriges Radio och TV4.

Men slaget om de lokala tidningsnyheterna kommer att stå mellan GP, GT och kanske DN.

Det lär stunda fler uppköp och sammanslutningar, så all form av ökad konkurrens mellan självständiga nyhetsmedier är välkommen i en demokrati som tror på mångfald och inte enfald.

Förstapris till annonskampanj i Expressen

 

I dag säger jag stort grattis till de svenska medieverksamheter som i morse, svensk tid, vann förstapriser på INMA Awards i New York: Aftonbladet, MittMedia och Bonnier News Brand Studio. Utmärkelserna delades ut i klassiska Edisson Ballroom vid Times Square och här berättar vi mer om annonskampanjen för Tele 2 i bland annat Expressen som fick ett av förstapriserna.

I texten konstaterar jag om Bonnier News Brand Studio:

”Stora journalistpriset”, ”Kristallen”, ”Årets bild”… vi vinner ofta priser för nyheter och reportage, men det innovativa reklamberättande som också finns i Expressen skapar intressanta annonser som publiken vill ta del av. Det skapar nya intäkter som är nödvändiga för vår publicistik.”

Här finns alla vinnare

Tv-kriget om nyheter gör att fler direktsänder hela tiden

”CBS News. Always on.”

Så beskrivs snabbväxande CBSN, den amerikanska tv-kanalen CBS nyhetskanal som sänds gratis på nätet.

Vad vi kan lära i Sverige?

Sverige är ju en smula efterblivet när det gäller nyhets-tv med bara två så kallade ”rolling news channels”, Expressen TV och ekonomi-tv-kanalen Di TV, men i våra grannländer finns förstås danska TV2 News och norska TV2 Nyhetskanalen.

Föregångaren till allt är ju amerikanska CNN, som lanserades redan 1980, och då med bara 25 medarbetare på högkvarteret i Atlanta.

Allt startade med ett introduktionstal av grundaren Ted Turner själv och en förinspelad version av USA:s nationalsång. Äkta paret Dave Walker och Lois Hart var programledare och redan dag ett hade CNN en exklusiv intervju med president Jimmy Carter.

Resten är mediehistoria.

## Idag har alla produktutvecklade tv-marknader nyhetskanaler och många har flera. Ju mer mediekonsumtionen digitaliseras, bort från inte bara papperstidningar utan också linjär-tv-tittande, så ökar användandet av online-tv-nyhetskanaler.

Nyligen köptes Cheddar upp av kabelbolaget Altice, som betalade 1,9 miljarder kronor för ekonomi-tv-kanalen som drogs igång 2016 av förre Buzzfeed– och DailyMail.com North America-chefen Jon Steinberg.

Han ville göra Cheddar till yngre tittares alternativ till CNBC och Bloomberg. Med argument som ”ekonomi-tv utan olja och banker” och ”inga personer i bild över 40 år”, löften som Cheddar kanske inte riktigt hållit, drog Jon Steinberg in över 500 miljoner kronor i riskkapital.

Investerare som Comcast och Goldman Sachs stod i kö för att få bli delägare i en tv-kanal som sände med iPhones från Vita huset. Och Cheddar har inte varit ensamma om att tro på fortlöpande nyhetsförmedling, nu när distributionen är enklare och billigare.

## Ett argument för nyhetskanaler som hela tiden sänder är förstås att det går så mycket snabbare att berätta senaste nytt. Ett annat är, lex CNN, att det blir till en vana för tittarna att zappa förbi eller söka sig dit när något hänt.

Det här har förstås fler amerikanska mediejättar nappat på. Utöver ekonomi-tv-kanaler som Cheddar och traditionella aktörer som  CNBC och Bloomberg, finns allmänna nyhetskanaler som inte bara CNN utan också Fox News och MSNBC.

2014 hade CBSN premiär. Det är en spin-off från CBS och dess nyhetsdivision CBS News, som gör program som bland andra ”60 Minutes”, ”CBS Evening News” och ”Face the Nation”.

CBSN beskriver sig som en 24/7-kanal med rullande nyheter, men har fokus på sändningarna mellan klockan 05 och 22. Allt utgår ifrån CBS Broadcast Center i New York, men successivt tillkommer lokala kanaler med eget lokalt innehåll.

Tittandet har hela tiden ökat och genomsnittsåldern är 38 år, med 80 procent av publiken mellan 18 och 49 år. Denna demografi är väsentligt yngre än den som söker sig till gammel-tv och som är minst 20 år äldre.

CBSN beskriver just formatet med ”rolling news” som sin framgång, enligt logiken att den som tittar på enstaka tv-klipp tittar kortare tid än den som erbjuds ett ständigt flöde av olika nyheter.

Innehållet är gratis och erbjuds på 18 olika plattformar som Apple TV, Amazon Fire TV, Roku, Hulu Live TV, smart-tv tillverkare som Samsung, och LG och förstås CBS olika egna appar och sajter. Strategin är att vara tillgänglig överallt.

Intäktsmodellen är annonser och den räckviddsaffären skiljer CBSN från exempelvis CNNGo, som är CNN:s digitala erbjudande, som man måste betala för.

## Framgångarna med alla dessa nyhetskanaler går naturligtvis inte konkurrenterna obemärkt förbi. Fler aktörer tillkommer.

ABC News har lanserat sin online-tv-kanal, NBC News ska göra det i år och enligt uppgifter kommer också Amazon med gratis tv-nyheter.

ABC och NBC är tillsammans med CBS, och numera också Fox, de stora linjära tv-nätverken. Alla experimenterar idag med olika digitala komplement för att möta de mer nischade nyhetskanalerna.

Genomslaget för denna genre har också fått aktörer som ryska RT, tidigare Russia Today, och kinesiska CGTN att expandera för att utmana CNN, Al-Jazeera, brittiska BBC World News och Sky News, France 24, indiska DD India och Republic TV med flera om nyhetsagendan. Sådana satsningar från statsvänliga aktörer är ofta kontroversiella, och inte alltid marknadsmässiga.

Här i Sverige finns kanalerna Expressen TV, partnerkanal till CNN, och Di TV, som är ett samarbete mellan Dagens industri och Expressen TV. Men också videotjänster från Aftonbladet TV, SVT och TV4Nyheterna Live. Det är rimligt att anta att konkurrensen kommer att öka.

Tack Sofia Dahlström, lycka till Christer El-Mochantaf

I dag presentar sig Christer El-Mochantaf med sin första krönika i GT, väst-Sveriges största digitala nyhetsförmedlare. Som ny chefredaktör för ”den lella röa”, GT hade ju rosa tidningspapper när den först kom ut 1902, kommer han närmast från redaktionschefsjobbet på Kvällsposten och efterträder Sofia Dahlström.

Sofia tillträdde 2015, då hon rekryterades från nyhetschefsstolen på Göteborgs-Posten, där hon hade varit sedan 2007. Jag vill tacka Sofia för ett fantastiskt arbete med GT och i Expressens redaktionsledning. Hon har tidigare arbetat på TV4 med bland annat ”Nyhetsmorgon” och ”Malou möter”, och har SVT-erfarenhet från ”Filmkrönikan” och ”Uppdrag: granskning”. Jag är säker på att Sofia nu kommer att göra storartade insatser på Sveriges Television.

GT grundades av morgontidningen Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, efter att det blivit känt att konkurrenten Göteborgs-Posten skulle lansera Middags-Posten. 1967 bytte Göteborgs-Tidningen namn till GT, och sex år senare köptes den av just GP. 1998 köpte Expressen upp GT, som idag är vår västsvenska edition, och nu blir det alltså Christer El-Mochantaf som tar vid.

Joachim Berners memoarer visar på utmaningar för mediefamiljerna

Hur ska dagstidningar styras?

Joachim Berners memoarer handlar om honom och hans karriär, men också om utmaningarna med familjeägande.

Veckans medieläsning är ”Den förlorade sonen” (Mondial) av Joachim Berner, tidigare redaktionschef ​på​ Göteborgs-Posten och senare först redaktionschef, chefredaktör och vd för Dagens Nyheter och därefter chefredaktör för Expressen. Berner utsågs till vd för Sveriges Radio, men fick aldrig tillträda. Berner var också styrelseledamot i TT Nyhetsbyrån.

Ungefär så brukar hans karriär som medietopp beskrivas, men det är inte riktigt hela sanningen.

Efter att ha varit operativ på de stora dagstidningarna satt Berner också i styrelserna för den norska affärstidningen Dagens Näringsliv, norska mediekoncernen NHST Media Group, svenska E&T Förlag, tidningen Situation Stockholm, Talentum Media, SBS Radio, Forma/Ica-förlaget och produktionsbolaget Twentyfourseven.

Idag är han ordförande för Lokaltidningen Mitt i som ger ut 31 gratistidningar i stor-Stockholm, så här finns onekligen medieminnen att plita ner i memoarerna.

## Men ”Den förlorade sonen” bjuder inte på jättemycket nytt för den som vill botanisera i en bok med ett digert namnregister.​

Jag förekommer när Berner skriver den kända historien om att jag var ”nattchef” när Expressen publicerade den så kallade Schyman-löpsedeln, men jag visste​ inte att Berner tillsammans med finansmannen Gustaf Douglas, en gång sparkad vd från Dagens Nyheter, under en tid utgjorde DN:s hemliga krogpatrull. Eller att Otto Sjöberg, som senare efterträdde Berner på Expressen, försökte rekrytera honom som chef för Aftonbladets nöjesbilaga. Eller att Janne Stenbeck ville värva Berner och satte upp ett möte i London med Pelle Törnberg.

Skildringarna av Peter Hjörnes lyxliv och interiörerna från 1990-talets Dagens Nyheter är onekligen fascinerande.  Och formuleringar som ”…med en sådan ordförande behöver man inga fiender”, antyder att Thorbjörn Larsson nog inte står på den bernerska julkortslistan.

Men så mycket mer är det inte, för den som letar efter nytt medieskvaller.

Mest handlar det här om Berner själv och relationen till hans far Sten, och det är nog också där det blir mest intressant även för det som funderar över medier.

## Joachim Berner resonerar om familjeägande och det handlar förstås mycket om Christian Berner Invest, som grundades hans farfar 1897 och som Berner idag är ordförande för.

Men chefskarriären i medie-Sverige startade på Göteborgs-Posten, då kontrollerad av familjen Hjörne sedan Harry Hjörne köpt GP 1926. Sonen Lars Hjörne tog över, men nu har den tredje generationen med Peter Hjörne och syster Marika Cobbold Hjörne förlorat kontrollen och är minoritetsägare sedan bland annat NWT tagit över.

NWT, som ju Ernst Ander förvärvade 1914, som sonen Gustaf Ander drev och som via hans söner Lars och Staffan Ander nu personifieras av Victoria Svanberg, för övrigt ny ordförande i branschorganisationen Tidningsutgivarna.

Bonnier Group som bland annat ger ut Expressen, Dagens Nyheter och Dagens industri ägs av familjen Bonnier som startade bokhandel redan 1804. Carl-Johan Bonnier är fortfarande släktens företrädare, och i den nya styrelsen har en ny generation tagit plats som ledamöter: Felix Bonnier och Peder Bonnier.

Historiskt har Bonnier velat heläga sina dagstidningar, men när lokaltidningskoncernen MittMedia nyligen köptes gjordes det med norska Amedia som 20-procentig delägare. Kan man tolka in något i det?

## NWT:s intåg i Stampen, alltså Göteborgs-Posten, gjordes inte ensamt utan ihop med stiftelseägda Västerbottens-Kuriren och norska Polaris där börsbolaget Schibsted är största aktieägare.

Joachim Berner diskuterar i ”Den förlorade sonen” för- och nackdelar med familjeägande, och i den konsolidering som pågår inom dagspressen är det uppenbart att släkterna allt mer saknas i styrelserummen.

Sommelius sålde Helsingborgs Dagblad. Wahlgren sålde Sydsvenskan. Pers sålde Vestmanlands Läns Tidning. Ridderstad sålde Östgöta Correspondenten. Hörling sålde Nya Lidköpings-Tidningen. Hjörne har alltså, i princip, sålt GP med systertitlar som Bohusläningen, Hallandsposten, Hallands Nyheter, TTELA och Strömstads Tidning.

Vad betyder det här?

Kanske att det är svårt att förvärva, ärva och förvalta verksamheter? Kanske att det inte blir enklare i en bransch så utsatt för transformation och digitalisering som dagstidningar?

Jag tror att mediemarknaden mår bra av mångfald och till den hör olika ägandeformer. Public service, börsbolag, stiftelser, ensamägande och – förstås – familjer bidrar alla till konkurrensen.

 

949 ord om varför en bild säger mer än 1 000 ord

En bild sägs säga mer än 1 000 ord.

Här är 949 ord om varför.

I dag är det Pressfrihetens dag, den som Förenta Nationernas generalförsamling införde 1993 och som FN-organet Unesco firar på Afrikanska unionens högkvarter i Addis Abeba.

Där kommer Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed Ali vara med när Unesco delar ut sitt pressfrihetspris till journalisterna Kyaw Soe Oo och We Lone som är fängslade i Myanmar. Burma, som landet också kallas, rankas först på plats 138 på organisationen Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex.

Abiy Ahmed Ali blev regeringschef i april i fjol och beslöt då att frige frihetsberövade journalister, han tog bort blockeringen av fler än 200 nyhetssajter och bloggar som varit förbjudna i landet och tillät exiletiopiska tv-kanaler som sänt från andra länder att verka fritt. Resultat: Etiopien rusade från plats 150 till 110 på pressfrihetsindex för 2019.

På plats Addis Abeba är också svenskarna Marika Griehsel, SVT-korrespondenten i Sydafrika under elva år och nu knuten till Medieinstitutet Fojo, Lars Tallert, policychef på Fojo, och Ewa Thorslund, tidigare chef för Statens medieråd.

## Sverige, med världens äldsta tryckfrihetsförordning sedan 1766, är via exempelvis Fojo engagerat för pressfrihet världen runt. Vi listas nu som nummer 3 på pressfrihetsindex, 2018 var Sverige tvåa, och de problem som uppmärksammas är hot och hat mot journalister här, övergången från en licens- till en skattefinansiering av public service samt den pågående konsolideringen av den svenska mediemarknaden.

Men vi har fler problem.

Jag har påmint om att Socialdepartementet uppmanade sin egen myndighet, Försäkringskassan, om att inte respektera offentlighetsprincipen och gång på gång har Utrikesdepartementet, också en del av regeringskansliet, kritiserats för att negligera grundlagen.

Gång på gång förs det också fram förslag om inskränkningar i offentlighetsprincipen. Passregistret? Körkortsregistret? Inkomstuppgifter? Skattekontot? Det blir allt svårare för journalister, och därmed allmänheten, att få insyn i förvaltningen.

Jag skrev tidigare:

”Fotografera människor som ber oss journalister dokumentera vad de varit med om efter ett terrordåd när de ligger på sjukhus? Filma mördare och andra brottslingar som försöker ljuga inför domstolar? Glöm att våra tjänstemän och politiker yrkar på yttrandefrihet.”

Utvecklingen är allvarlig.

Senast i mars i år polisanmälde till och med självaste polismyndigheten tre privatpersoner som promenerade förbi en olycksplats eller som stod på en gångbro intill och filmade hur räddningstjänsten arbetade med en trafikolycka söder om Stockholm.

En person omkom tragiskt nog och ytterligare tre personer som tog bilder när de körde förbi med sina bilar polisanmäldes också. Det är ju numera olagligt att använda mobiltelefoner så när man framför ett fordon.

## Men att polisen i Sverige vill lagföra medborgare som lugnt och stilla, dessutom på avstånd, dokumenterar myndighetsinsatser – alltså räddningsarbete – ute i det fria är upprörande. Det är faktiskt inte förbjudet att ta bilder på exempelvis nyhetshändelser på en allmän och offentlig plats.

Polisen vill nu att åklagare ska ta ställning till om de tre privatpersoner som inte körde bil gjorde sig skyldiga till olaga integritetsintrång. Men i lagtexten står det klart och tydligt:

Straffansvar ska gälla endast om spridningen är ägnad att medföra allvarlig skada för den som bilden eller uppgiften rör. Det ska inte dömas till ansvar om gärningen med hänsyn till syftet och övriga omständigheter var försvarlig.

Någon spridning av nyhetsbilderna från trafikplats Bredäng hade dock inte skett, och det måste anses mycket tveksamt om spridningen skulle varit olaglig ens om de hade laddats upp på, säg, Youtube eller Facebook eller Instagram. Det beror förstås då på vad som syns på filmerna, hur många som tagit del av dem… och så vidare.

Att uniformerade poliser i tjänst, som väl egentligen borde ses som garanter för våra grundlagar i ett land som är nummer 3 på pressfrihetsindex, i någon sorts självpåtaget preventivt syfte försöker förhindra medborgare här från att sprida bilder saknar såvitt jag kan erinra mig motstycke i modern tid. Särskilt som det av de kommentarer som poliser uttalat kan anas att det som poliserna egentligen vill uppnå är att bilderna inte ens ska tas. Överhuvudtaget.

I ett pressmeddelande hänvisar polisen alltså till olaga integritetsintrång, men det är ju ett spridningsbrott? Jag får inte detta att gå ihop.

Naturligtvis ska alla, allmänhet som professionella pressfotografer, uppträda respektfullt och inte störa blåljuspersonal när de försöker hjälpa skadade.

Men exempelvis olycksbilder, oavsett vem som är upphovsman, är viktiga för nyhetsförmedlingen och kan också bidra till att förklara vad som skett.

Det finns i presshistorien också otaliga fall där nyhetsbilder visat sig avslöja missförhållanden, också från blåljuspersonal, vilket är värt att veta.

## Det kan te sig futtigt att på Pressfrihetens dag klaga på förutsättningarna i en så stabil demokrati som Sverige, men yttrandefriheten måste försvaras hela tiden.

I dag kommer många att kräva att journalisten och poeten Dawit Isaak och bokförläggaren Gui Minhai, båda svenska medborgare, omedelbart ska släppas av Eritrea och Kina.

Tillsammans med Pressbyrån kampanjar Expressen i dag för pressfriheten, och vi gör det med direktsändningar i Expressen TV från Pressbyrån-butiker i Stockholm, Göteborg och Malmö. Dessutom säljer Pressbyrån i dag alla tidningar och magasin för halva priset, och delar av intäkterna går också till just organisationen Reportrar utan gränser.

Fokus för oss är i år bildens betydelse, den som visar oss vad som hänt och förklarar kanske komplicerade konflikter runt om i världen. Vi återpublicerar några av de mest kända fotografierna, men visar också hur det kanske hade sett ut om en pressfotograf inte hade varit på plats och lyckats dokumentera den där detaljen – ofta en drabbad människa – som vi andra nu minns.

Jag är också stolt över att Expressen i en hel bilaga publicerar stjärnfotografen Niclas Hammarströms starka reportage, det som belönades med ”Årets bild”-priset och som verkligen säger med än vad kan försöka förklara med den här texten.

Dessa bilder är inte ofarliga att ta.

Hittills i år har tio journalister dödats i tjänsten.

Titta på TV4 i kväll – för barnen som drabbas av klimatkrisen

På Expressen TV visas Greta Thunbergs uppmaning till alla att ta klimatfrågan på allvar.

Men i kväll vill jag att du tittar på TV4.

Resan gick till bland annat Pakistan, Libanon, Syrien och Egypten och Expressen gjorde den i samarbete med Unicef, FN:s barnhjälpsfond, för att kunna berätta hur malaria och andra sjukdomar drabbade barn.

Det var redan 1955 och vår legendariska medicinreporter Bernt Bernholm (1914-2006), ofta beskriven som kanske den första specialreportern i Sverige, var inbjuden av Unicef för att skildra vår världs utmaningar.

Fyra år senare var det WHO, ett annat FN-organ, som till en resa till Nigeria, Liberia och Libyen bjöd in två tidningar: engelska The Sunday Times och – Expressen. Bernholm som var medicinreporter här mellan 1949 och 1984 ryckte ut igen.

## Nu, 2019, är det klimatet som står i fokus när Unicef och Expressen ännu en gång försöker uppmärksamma våra läsare på ett problem som publiken kan bidra till att lösa.

Expressen har skickat reportern Magnus Falkehed och Niclas Hammarström till Han Island i Stilla havet, till norra Moçambique, till Bourboura i Tchads halvöken, till Högländerna i Papua Nya Guinea och till norra Haiti för att där möta barn som drabbas av det som vuxna i några generationer ställt till med.

Deras reportage med starka texter och berörande bilder är en påminnelse om att klimatkrisen inte bara är ett hot utan något mycket reellt för unga som dricker smutsigt vatten och inte har tillräckligt mycket mat att äta.

Runt om på detta plågade klot försöker Unicef hjälpa barn och deras familjer, inte bara med klimatkatastrofens påverkningar, och du som klockan 20 i kväll tittar på tv-galan ”Världens viktigaste kväll – och roligaste” i TV4 kan då enkelt anmäla dig som Världsförälder och varje månad skänka mellan 100 och 300 kronor till Unicef.

Bara 1 procent av pengarna går till administration, 10 procent används till insamlingskostnaderna och hela 89 procent av Unicef Sveriges medel går till barnen.

## Expressen har ända sedan 2009 samarbetat med Unicef och varje vår uppmärksammat organisationens insatser och varför de behövs inför tv-galan i Fyran, den som tidigare hette ”Humorgalan”, och vi har gjort det på lite olika sätt. Sålt Unicef-nålar, bussat runt kändisar.

Journalistik är vårt verktyg.

”Folkuniversitetet Expressen”, slog grundaren Carl-Adam Nycop fast. Det var han som drev igenom den banbrytande satsningen på reportrar som fick fokusera sig på ett enda ämne och den senaste veckan har cirka 5,4 miljoner Expressen-läsare kunnat ta del av Magnus Falkeheds och Niclas Hammarströms vittnesmål.

Bara i dag, när vi försöker få er att också titta på TV4 i kväll, läser 3 039 000 personer Expressen och alla är säkert inte – ännu! – världsföräldrar.

Bli det.

Laholms Tidning tillbaka – en seger för lokaljournalistiken

På fredag ska gratistidningen Metro (1995-2019) återuppstå med veckoutgivning, påstås det. Låt oss hoppas att det äventyret slutar bättre än Stockholms-Tidningen (1889-1966, 1981-1984) som var en liberal och senare socialdemokratisk morgontidning, som senare återuppstod mellan 1993 och 2017 som en S-märkt veckotidning.

Jag tänker på detta samma dag som Laholms Tidning återuppstått. LT, som efter 87 år i oktober i fjol lämnade in konkursansökan till Hallands tingsrätt sedan Hallandsbygdens tidningsägarförening konstaterat att skulderna om fem miljoner kronor var övermäktiga, är en lokal institution som tillsammans med konkurrenten Hallandsposten bevakat Laholm.

Det är förstås mycket glädjande av Laholms Tidnings vänner med eldsjälen Mats Olofsson i spetsen hittat en ny ägare. Förhandlingar med Gota Medias styrelseordförande Bennie Ohlsson och Stampens vd Johan Hansson gav inget. Till slut slog Lokaltidningens vd Jan Halling till. Lokaltidningen? Svenska Lokaltidningen Mediecenter AB i Arlöv är ett dotterbolag till Lokaltidningen AS Danmark, som är största utgivare av gratispress i vårt grannland och som ägs JP/Politikkens Hus A/S. Koncernen ger bland annat ut morgontidningarna JP och Politikken och har dryga 49 procent av affärstidningen Børsen.

Den 25 oktober kom sista numret – trodde man! – och 14 medarbetare förlorade sina jobb. Men idag är alltså Laholms Tidning tillbaka. Varje helg ska 10 200 exemplar delas ut som gratistidning och chefredaktör och ansvarig utgivare är Anders Sjölin. Gratistidningens redaktion, som har tillsvidareanställda medarbetare, består av nyhetschefen Sarah Bernshed och reportrarna Rickard Gustafsson och Johan Wilmarstrand Jönsson. LT-profilen Stellan Sturesson, krönikör i LT i över ett decennium, fortsätter med sina kolumner.

Projektet är spännande och lovande. LT hoppas dra nytta av Lokaltidningens totala redaktionella resurser, cirka 30 journalister, och har en gemensam webbredaktion. Innehåll som det om bostäder och motor kan delas mellan editionerna, Lokaltidningen ger nämligen ut ytterligare 30-talet gratistidningar i Skåne, Småland och Östergötland. Redigeringen blir dock friare i LT till skillnad från de mer mallade systertitlarna, sannolikt på grund LT:s historia som betaltidning och de förväntningar som publiken därför har på varumärket.

36 sidor politiskt obunden lokaltidning med en annonspackningsgrad om 50 procent, hemutdelat av Postnord och SDR, måste i dessa tider sägas vara en mycket välkommen nyhet. Lokaltidningens övriga titlar har en veckoräckvidd om 530 000 läsare, och detta i tider då den lokala medier landet runt är satta under press.

Kanske är det engagemanget i Laholm som också gör att man hoppas lite extra på LT? Som att Ica Maxi-ägaren Anders Andreasson redan innan konkursen ville erbjuda ett presentkort i butiken för den som började att prenumerera på LT.

Det finns inga garantier här, tidningsmarknaden konsolideras snabbt med Bonnier News/Amedia-förvärvet av MittMedia och Polaris/VK Media/NWT-köpet av Stampen, men helt klart är att det finns en efterfrågan på lokalt innehåll. Låt oss hoppas att Laholms Tidning och alla andra aktörer får det att fungera.

Di TV ett exempel på nya samarbeten i medie-Sverige

   

Mediebranschen konsolideras och samarbeten blir allt vanligare.

Di TV, kompanjonskapet mellan Dagens industri och Expressen TV, är ett bra exempel: fler tittare, ökade intäkter. 

Mediebranschen fortsätter att förändras. Senast i veckan då Bonnier News slutförde köpet av Mittmedia med dess 28 lokaltidningar. Samtidigt avslöjade Svenska Dagbladet att det pågår en budstrid om Stampen Media med bland annat Göteborgs-Posten mellan Schibsted, Bonnier News och danska JP/Politikens Hus.

Samarbete, i olika former, är en framtid. Försvar för respektive varumärke med dess historia och unicitet, förstås, men ändå: samarbete.

Rörlig bild är naturligtvis denna framtid och ett exempel är Di TV, Sveriges enda ekonomi-tv-kanal och just ett samarbete mellan Dagens industri och Expressen TV.

Di TV hade förra veckan 3 699 292 strömstarter bara på Di.se och Expressen.se. Men kan också ses via Apple TV och via traditionella tv-opereratörer som Com Hem och Boxer.

Di TV finns också med nyhetsbullentiner på Arlanda, Landvetter, Sturup, ytterligare sex flygplatser samt på Arlanda Express-tåget. Det går även att se Di TV på bussar och pendeltåg i södra och västra Sverige. Eller på många vårdcentraler och läkarmottagningar.

## För den som är intresserad av börs och andra affärer ska Di TV vara den givna tv-kanalen. Program som ”Börsmorgon”, ”Di TV Nyheter”, ”Ekonomistudion”, ”Closing Bell”, ”Världens affärer” och – i samarbete med CNN – ”Quest Means Business” gör Di TV till något nytt.

Di TV spelas in i studio 3 på Expressen på våning fyra i Tidningshuset i Marieberg av samma erfarna Expressen TV-redaktion som gör Sveriges enda nyhetskanal, den som 2018 tilldelades två ”Kristallen”-priser på tv-branschens prestigegala.

På våning tre i samma Tidningshuset huserar Dagens industri. Med Sveriges största ekonomiredaktion, Sveriges största nyhetssajt om ekonomi och Sveriges enda dagliga affärstidning. Di, som man säger, har i genomsnitt 447 000 läsare per dag och tillsammans med Expressen som når 3 039 000 läsare per dag skapar vi ett starkt partnerskap.

Mest relevant för Di TV är kanske Dagens industris och Expressens stora räckvidd i de två högsta inkomstskikten, alltså den publik som många annonsörer är mest intresserade av:

Desktop-publik per vecka bland de svenskar som tjänar mest pengar:

  • Dagens industri: 241 000
  • Expressen: 740 000

Publik i mobilen per vecka bland de svenskar som tjänar mest pengar:

  • Dagens industri: 195 000
  • Expressen: 1 380 000

Givet att både Di och Expressen står bakom Di TV, garanterar alltså samarbetet en stor räckvidd för den som vill nå exempelvis beslutsfattare.

Di beskrivs ibland som Sveriges motsvarighet till brittiska Financial Times. Det är dock fel. FT är paradoxalt nog en global nischprodukt, en världssuccé men också ett premium-medium som inte är särskilt stort på sin hemmamarknad. Vill man veta mer om City i London är nog gratistidningen City A.M. mer heltäckande. Di är något annat, något bredare.

Di skapades 1976 av Bertil Torekull och då som en hybrid av en radda titlar. Den moderna, folkliga Di skapades först 1981 när Hasse Olsson blev chefredaktör, Hasse som börjat på Expressen 1962 och här var polisreporter, redigerare och nattchef.

## Dagens industri är ingen högdragen up market-produkt, utan kombinerar personvinklade nyheter och stora rubriker – ”klassisk kvällstidning”! – med analys och granskning. Di läses, till skillnad från Financial Times eller för den delen också amerikanska Wall Street Journal eller tyska Handelsblatt, inte bara handlare och börsdirektörer utan också av sparare och mellanchefer inom både näringsliv och offentlig förvaltning.

Di är alltså, relativt sett, mycket större än, säg, franska Les Echos eller italienska Milano Finanza. Jag har besökt alla dessa nämnda affärstidningar och skillnaden är slående. Kanske tack vare nyheter och – ofta fräna! ­– kommentarer av Richard Bråse, Martin Rex eller Anders Hägerstrand? Kanske tack vare på makroanalyser av Johanna Jeansson och Henrik Mitelman? Jag vet inte, men Hasse Olssons bygge består.

Förra veckan var jag på just Wall Street Journal och strax därefter i Sky News tv-studio för affärsnyheter. Samtidigt var några kollegor på Financial Times, inte långt därifrån, och detta utbyte av lärdomar inom mediebranschen stärker oss alla. Tillsammans med Dagens industri vill Expressen TV skapa en kostnadseffektiv och innehållsutvecklande ekonomi-tv-kanal som, givet att rörligt vad det lider är allas vår framtid, skapar något nytt.

Di TV med programledarna Anna Ekelund, Jon Åsberg och Pontus Herin i spetsen nominerades i fjol till två ”Kristallen”-priser, vilket vi var mycket stolta för.

Vi har besökt danska Børsen och Finans.dk eller för den delen norska Dagens Næringsliv. Bytt erfarenheter med norska Finansliv och alla andra man kan tänka sig, Gästat belgiska De Tijd och L’Echo. Varit hos holländska Het Financiele Dagblad. Varför? Därför att vi alla lär av varandra också när det gäller tv, och Di TV är ett exempel på hur affärsjournalistiken nu breddas.

Veckan som gick lanserades programmet ”Di TV Hållbarhet”, som vi kommer sända mer av under året. Intresset för Di TV är stort, intäkterna hittills under 2019 är långt över budget, men en sådan här satsning ska ändå ses som långsiktig.

Nyhetskanalen Expressen TV samarbetar nära med CNN, Di TV samarbetar nära med Dagens industri och Expressen TV. Tidningen Dagens industri samarbetar för övrigt med HD-Sydsvenskan. Sånt här kommer vi att se mer av.

JK avskriver utredning mot 16 ansvariga utgivare – men frågor består

Justitiekansler Mari Heidenborg har nu lagt ner den uppmärksammade förundersökningen mot 16 ansvariga utgivare för olika medier runt om i Sverige, som publicerade anonyma rewrites av en nyhetstext i en lokaltidning.

Jag skrev om det unika beslutet att inleda en brottsutredning här. Allt handlade om en bussförare som 2017 felaktigt påstods ha visat skolelever en porrfilm, uppgifter från lokaltidningen Norran som vidareförmedlades av Nyhetsbyrån TT till en radda redaktioner.

Pressens opinionsnämnd (PON) fällde i oktober 2018 Aftonbladet, Expressen, Metro, Norran och Svenska Dagbladet för brott mot god publicistisk sed. I december 2018 inledde så JK förundersökning mot dessa fem titlar och elva till. Alltså också elva medier som inte hade klandrats av det pressetiska systemet.

## Nu är utredningen nedlagd, med lite varierande motiveringar titel för titel. Mest intressant är JK:s konstaterande om Sydsvenskan, Omni och Hela Gotland.

JK skriver:

”Den utredning som genomförts har visat att informationen numera inte längre tillhandahålls på de anmälda webbplatserna. Det är dock oklart när materialet togs bort och om preskription således har inträtt.”

Vidare om Sydsvenskan, Omni och Hela Gotland:

”De aktuella ansvariga utgivarna har alltså tagit bort den anmälda informationen utan någon föregående underrättelse från Justitiekanslern. Utgivarna kan därmed inte åberopa ansvarsfrihet på denna grund. En konsekvens av regleringen med ansvarsfrihet efter underrättelse är således att den utgivare som låter information som utgör förtal ligga kvar under viss tid kan åtnjuta ansvarsfrihet till skillnad från den utgivare som ser till att förtalsuppgifterna tas bort.”

Detta är onekligen en oväntad konsekvens av den nya lagstiftningen: ansvariga utgivare som själva uppmärksammar en kanske brottslig publicering omfattas alltså inte, enligt JK:s bedömning, av den 2-veckorsregel som gör en i sig kanske ärekränkande publicering straffri om den tas bort inom två veckor efter JK:s anmodan.

Den utgivare som alltså proaktivt agerar utan en så kallad ”underrättelse” från JK riskerar följaktligen åtal, till skillnad mot den utgivare som låter en kritiserad och ifrågasatt och kanske förtalsgrundande publicering vara kvar tills dess att JK hör av sig och först då plockar bort den.

## Denna svarta humor var nog inte vad lagstiftaren, alltså riksdagen, avsåg.

Jag har tidigare varnat för den ”chilling effect” som 2-veckorsregeln kan ha, den som avser mer än ett år gamla publiceringar på digitala plattformar och som kan locka utgivare till att allt för lättvindigt avpublicera något som JK skickar underrättelse om, i syfte att undvika en förtalsprocess och kanske fällande dom. Nu visar det sig att utgivare som är än mer försiktiga och avpublicerar utan att JK ens hört av sig löper större juridisk risk.

Det finns för- och nackdelar med alla modeller. Men en mer rak, rimlig och begriplig lagstiftning vore en absolut preskription.

Uppgifter som är äldre än X månader eller X år kan då inte prövas i domstol, även om de finns kvar på sajter och appar. Det vore en teknikneutral lösning liknande den vi har för print; ingen utgivare förväntas ju att långt senare riva ut sidor i redan utgivna papperssidor…

I fallet med Sydsvenskan, Omni och Hela Gotland väljer JK ändå att avstå åtal:

”I en sådan situation finns det enligt min bedömning anledning att, inom ramen för bedömningen av åtalsfrågan, beakta att de ansvariga utgivarna har tagit bort informationen från webbplatserna. Åtgärden bör, även med beaktande av de anmälda förtalsuppgiftemas art och innehåll, innebära att åtal inte i dessa fall är påkallat från allmän synpunkt.”

Jag delar JK:s hållning här.

## Jag har också stor respekt för att JK tvingats ta ställning till lagstiftning som inte tidigare prövats. Men jag är inte säker på att vi är så mycket klokare nu.

Kanske borde fler undersökningsåtgärder ha vidtagits här före beslutet om att inleda förundersökning, givet att det senare framkommit så många olika – friande –sakförhållanden kring det olika publiceringarna?

Kanske borde 2-veckorsregeln, om den nu ska finnas kvar, inträda först efter väckt åtal, alltså först efter att en grundlig utredning gjorts och JK prövat misstankar och kommit fram att hon tror på fällande dom?